i still don't get it..

alla har sagt till mig senaste 10 åren, det blir bättre, det är snart din tur o må bra o va lycklig.. försök bara att inte tänka på det, vara glad o positiv.. nu har jag äntligen lyckats skita i senaste månaderna, att jag inte får nån pojkvän, att jag inte lyckas med nåt över huvud taget.. försökt vara positiv även om det är så mycket som ligger där under o gror, som inte ens många av er vet vad det är..

men, ingenting händer.. mitt liv är precis som förr.. o nu känner jag hur jag faller igen, som jag gjort om o om o om igen i 10 år.. tar mig upp ur gropen men när jag står på kanten ramlar jag ner igen i får börja om.. och tillslut orkar man inte ens klättra upp mer, så är det de känns nu.. jag orkar inte bry mig, jag orkar inte göra nåt när det inte finns nån "livs-gnista" kvar.. det förstör hela mitt liv..

två killar har bland annat förstört en stor del av det.. hur kan man vara så sjuk o göra såna saker? varför råkar jag ut för allt? det är såna saker som händer nån, men inte mig.. och så händer båda sakerna mig, det sjukaste jag vet!!

alla kvinnomisshandlare.. alla våldtäktsmän.. borde sitta inne resten av sitt liv.. och även bli kastrerade eller nåt riktigt plågsamt.. ni förstör liv.. men det fattar ni inte!!

ändå står jag här idag, utan att ha berättat detta för i stort sett nån, försökt gå igenom allt själv.. men det tär på en även om det inte syns på utsidan.. men jag orkar inte gå runt med ett fejk-léende och låtsas vara lycklig..

och känns som att det aldrig kommer bli av heller.. aldrig träffat nån som tycker om mig, på det sättet, över huvud taget..

kan inte beskriva i ord ens hur mitt liv känns, innerst inne.. och har ärligt talat ingen aning om hur jag ska göra allt bra igen.. allt känns bara fel, fel, fel..

men som alla säger, vad klagar jag i? finns alltid dom som har det värre.. men tyvärr gör det inte mig lyckligare..

it's over when it's over..

”Det går över” får du höra. Gång på gång. Klyschans beska eftersmak lägger sig som
en tät dimma över ditt meningslösa liv. Det har pågått under lång tid, men i perioder
på något vis. Det är svårt att förklara någonting man själv inte riktigt kan förstå.
”Det är utanför ditt förstånd” fick du alltid höra som liten. Nu när jag är vuxen,
är jag faktiskt beredd att hålla med.

Orden viner likt dödliga pilar på det dämpade slagfältet. Slagfältet trappuppgång.
Du tänker inte på vad du säger. Jag hoppas åtminstone att fallet är så.
För dina ord sårar mer än knivhugg. Dina ögon väser ilsket mitt namn.
Du kan omöjligt ha älskat mig. För nu sliter du mig i stycken, och du är medveten om
det. Jag kommer inte resa mig igen.

Snart får du in slaget som innebär knockout. Då reser jag mig inte, då är jag slut.
Det vet du. Alltför väl. Trots detta fortsätter du. Piska, slå och fördärva.
Så behandlar man inte någon man påstått sig älska.

Jag uppfattar din närhet. Du finns där. Det känns som att du med glädje och en viss
triumf, njuter av att bryta ned mig. Del för del. Slag för slag. Förtvivlat försöker
någonting inom mig viska att ”det går över”. Men orden rinner av mig likt blodet som
skenande forsar från min handled. Jag betraktar min spegelbild. Jag ser en smärta,
men smärtan från min dunkande handled känner jag inte. Det är som att den inte
existerar. Det är bara en tidsfråga innan det är slut, över.

Över ja, allt går faktiskt inte över.